Du har aldrig varit kär

Inlagd: 2007-04-21 08:44
Vi fick ännu en text fastspikad på dörren till rektorsexpeditionen. Samma tätskrivna rättshaveristprosa. Samma desperata behov av att bekänna. Vi har renskrivit den och sållat bland de värsta missförstånden.

Jag heter Fredrik. Ett tag försökte jag försörja mig som journalist. Det gick ganska bra. Jag gav ut en samhällsengagerad kamsportstidning som hette Atlas tillsammans med några vänner. Vi fick massa priser och hela upplagan sålde slut på några timmar. Folk ringde som galna och erbjöd jobb. Nästan alltid av fel anledning, men det spelade mindre roll. Livet lekte och industrin älskade mig. Trots det blev det aldrig några fler artiklar. Jag har knappt skrivit en rad sedan den där tragiska höstdagen då jag satt och jobbade med en text om det nya förbudet mot att dofta för starkt när man åker tunnelbana.

Det börjar med att det dunsar till under brevlådan. Det är årets upplaga av Ikeakatalogen. I samma stund jag lyfter upp den inser jag att allt är redan sagt och att det går inte att säga det bättre än så här. Själv kommer jag aldrig ens att komma i närheten. Och det är tyvärr långt ifrån det värsta. Att vara slut som artist går väl att leva med. Men det uppenbaras också en betydligt värre sanning medan jag bläddrar i katalogen. Någonstans mellan kapitlen "Blanda arbete med nöje" och "Drömmar du har råd med" förstår jag att någonting är skumt. Det finns nämligen ett problem med alla former av samhällskritik. Hur kritisk du än är kommer du aldrig i närheten av att beskriva hur jävligt samhället är på riktigt.

Men ikeakatalogen kommer inte bara i närheten. Ikeakatalogen är mitt i prick. Och ingen kan vara så bra. Det finns bara en rimlig förklaring. Det är samhället som är en kopia av ikeakatalogen. Inte tvärtom. Jag drar den enda logiska slutsatsen. Ikea måste förstöra om vi någonsin ska bli lyckliga igen. Om Usama Bin Ladn hade problem med Sverige skulle inrikesflyget landa i Kungens Kurva istället för på Bromma flygplats. Nu har han tyvärr inte det, så jag får göra det själv istället.

Jag skrider genast till verket. Filmar mig framför mitt altare där jag läser upp en sista hälsning. Klär mig i svart. Drar på mig mina tunnaste skinnhandskar och tar gratisbussen till Ikea. Utanför entrén möter jag en välbekant gestalt i designade snickarbyxor som delar ut flygblad. Av texten att döma verkar han vara ute i ungefär samma ärende som jag, fast av en helt annan anledning. Det är Martin Timell. En sann pionjär. Du kanske trodde det var Fredrik Reinfeldt som uppfann det nya arbetarpartiet? Fel.

Martin kramar om mig och pekar mot det proppfulla möbelvaruhuset.
- Kolla vad mycket folk. Det är förjävligt.
- Vad menar du?
- Men fattar du inte? Det är tisdag.
- Ja?
- Inte nog med att dom är för lata för att snickra sina möbler själva. Dom skolkar från jobbet också.
- Martin. Jag har en idé.

Jag böjer mig framåt och viskar i hans öra. Han skiner upp. Vi tar varandra i handen och går in på Ikea. Jag älskar det här stället. Du kan gå runt varv efter varv och se ditt liv passera i revy. Sova, leka, sova, jobba, äta, sova, jobba, knulla, äta, sova, jobba, generation efter generation efter generation. Ett nutidshistoriskt ekorrhjul. En gigantisk släktkrönika hopsnickrad av laminerade spånskivor, mintgröna soffkuddar och isterband med stuvad potatis á 49 kronor.

Vi vandrar runt mellan de självuppfyllande profetior som hjälpligt förklätts till avdelningar i ett möbelvaruhus. Kök, vardagsrum, flyktingmottagning, sovrum, lägenhetsbråk, badrum, arbetsförmedlingen, Thailand och Kellogs special-K.

Och jag fattar vinken. Här är köket där min familj ska äta frukost tillsammans innan vi ger er oss av till våra respektive arbetsplatser för att förtjäna vår nya heminredning. Till dagis, skolan, fabriken eller i min frus fall, just det kök vi köpt på krita.

Här är vardagsrummet där det är meningen att jag ska misshandla henne medan våra otacksamma, tjocka barn sitter i den räntefria soffan och skruvar upp volymen på tevespelet för att slippa höra vems fel det vi inte har alla skruvar i påsen.

Här är Sultanmadrassen som jag hoppas ska stå i någon annans jävla sovrum när jag vaknar på måndag. Här är Ikea Work, en hel avdelning med möbler vars enda syfte är att påskynda processen att en gång för alla upphäva skillnaden mellan arbete och fritid.
- Jo, jag vet Martin. Det kunde varit värre. Jag kunde snickrat ihop arbetsplatsen själv också. Men snälla, sluta posera. Enda gången det är roligt att göra-det-själv är när man egentligen har råd att låta bli.

Vi smiter vidare till avdelningen för mediamöbler där vi träffar vi två gamla kompisar. Pensionsspararen Samhällsjournalistik och hans efterblivna kusin Mediakritik har hittat en teve-soffa. De äter GI-mat, tittar på varandras program, runkar och tävlar om vems dåliga samvete som tar sig mest orimliga proportioner. När Martin berättar att man kan snickra sina egna möbler i nya Grand Theft Auto utbryter fullt slagsmål. De gastar om köpfria dagar, tevefria veckor, och snickarfria månader.

- Köpfria dagar? Jag har fan haft ett köpfritt liv och det är inte ett dugg roligt. Det började med betalningsanmärkningarna. Sedan räckte det med att för många hade kollat att jag har betalningsanmärkningar. Härom veckan fick jag indragen sjukpenning för att jag gjort för många uttag på bankomaten. Det är nämligen ett tecken på vårdslöshet, ett tecken på promiskuösitet, ett tecken på att jag är en sån som ligger med vem fan som helst utan att tänka på eventuella konsekvenser och dessutom trivs med det.

Mina högst eventuella arbetsgivare skiter i mina dåliga betyg. Jag har haft jävligt få jobb som krävt ens grundskoleutbildning. De ville bara veta hur ofta jag tar ut pengar med bankomatkortet och hur ofta jag ligger med vilt främmande människor. Det är inga problem att vara helt dum i huvudet. Bara jag inte ser lösaktig ut bakom disken.

Det cirkulerar en helig skrift bland Sveriges månglare. Spärrlistan. En förteckning över de minst kreditvärdiga medborgarna i landet. Personer med så låg betalningsmoral att ingen försäljare någonsin bör upprätta någon som helst affärsförbindelse med dem. Swedens Least Wanted. Jag älskar dom allihop. Jag gör det här för deras skull.

Visste du att man kan göra en fet jävla bomb av Ikeas populäraste produkt, de oundvikliga värmeljusen? Stoppa dom förslagsvis i förvaringslådan Slugis tillsammans med lika delar av den växtnäring som de saluför på blomavdelningen. Visserligen behöver du nån form av detonator, men sen är det bara att tejpa igen och låta Slugis rulla iväg på sina söta små möbelhjul. Vill du bli martyr kan du alltid sitta på själv.

Jag ska precis verkställa mitt uppdrag då någon knackar mig på axeln. Det är representanter från Svenskt Näringsliv och min fackförening SKTF.
- Snälla Fredrik, låt bli. Du behöver inte göra det. Har du verkligen gett dialogmodellen en chans?
Jag drabbas av någon sorts allergisk reaktion och förvandlas till superhjälten Ikeapojken, monstret i en småländsk science fiction.
-Men ser ni inte att dom säljer uppblåsbara arbetsförmedlingar på barnavdelningen?
Jag flyger upp genom taket och cirklar runt några varv för att leta efter en lämplig plats att släppa min dödliga last. Nu ska ni fan få se på värmeljus. Jag är jävligt trött på det offentliga samtalet. Allt jag har att säga går att uttrycka så mycket bättre med ett stort, rykande hål i den del av Skärholmen som kallas "Kungens Kurva" efter en tidigare regents sexuella utsvävningar.

Då händer något jag inte alls räknat med. Missilförsvaret drar igång. Ikea har i samråd med Alice Bah tagit fram ett fruktansvärt antiterroristvapen. Stora skorstenar på taket pumpar ut ekologiskt bingobraj. Jag hinner inte undan, utan flyger rakt in i ett moln. Trots att jag försöker hålla andan känner jag hur fingrarna kliar av iver efter att skrapa tristesslotter. En jättelik megafon vrålar ut sifferkombinationer på gotländska.

Jag störtar bakom en chorizovagn. Lägger mig i fosterställning, gråter tyst och överväger att vara lite mer aktiv när det gäller placeringen av de sexhundrasjutton kronor jag har skramlat ihop i pensionsbesparingar. Då känner jag en trygg hand mot min axel. Det är Fredrik Lindström. Han tar min hand och leder mig ner till bottenvåningen och världens modernaste psykakut som de precis inrättat bredvid reklamationsavdelningen. En depåspruta Trilafon senare känns livet så där underbart innehållslöst igen. Jag sätter mig och plaskar ett tag i bollhavet innan jag går upp och köper några fler värmeljus på Martins kort. Färdtjänsten kör hem mig och befriar mig från tvångströjan.

Jag stapplar över tröskeln, famlar i mörkret och lyser upp rummet med värmeljusen. Jag rycker till. Det ligger någon i sängen. I lågornas sken framträder en bekant gestalt. Det är Mona Sahlin, världens mest missnöjda sosse.
- Har du saknat mig?
Jag torkar lite dräggel ur mungipan och försöker stamma fram ett svar. Mona är naken så när som på några aggressiva afrikanska smycken och en långvårdssärk i design av Gudrun Sjödén.
- Allt ska bli bra igen, Fredrik. Jag älskar dig.
I samma stund inser jag att det inte finns nån jävla sandstrand under trottoaren.
-En sak bara innan vi lägger oss, Mona. Du har aldrig varit kär.



Tidigare:
Last Night Mia Törnblom Saved My Life
Du har aldrig varit kär
Den sista Coca-Colan på nya arbetsförmedlingen
Metropia
Veckans välfärdssjukdom
No Music Day
Högdalen - Detroit - Berlin
E.I.N.A.R
Study Global Flunk Local
Det började med hasch på skolresan
Globala skummraskaffärer
No, you cant die from insomnia
Hunter S Thompson 1937-2005
God jul snutkultur!
Permanent Vacation
Supersize Us
Hard Rock Café Högdalen
Action Jeans
Ban Marriage!
Veckans affärer #0104
Astrid Reloaded
Onkel Toms radhus
Ohälsan
H.D.B.S - fan therapy center
Narkotikatipset