Politikpundaren
Tänk dig att du får i uppdrag att skriva en artikel om en biltävling i Las Vegas. Tidningen som vill ha storyn bjuder på lyxhotell. Det är bra betalt. Allt du behöver göra är att lämna in ditt alster i tid. Enkel match, eller hur? Men hur skulle du göra? Packa in din nerknarkade advokat i en Cheva? Lasta den full med knark och skjutvapen? Ta så mycket droger att du inte vet vad du heter när du ska checka in på hotellet? Totalförstöra sviten? Inte skriva en enda rad? Fly från hotellet mumlandes "många bra böcker är skrivna på kåken"?
Hunter S Thompson skulle det definitivt.

Hunter föddes 1937 i Louisville, Kentucky. Efter en stökig uppväxt och en ännu stökigare militärtjänstgöring hankar han sig fram som journalist. Richard Nixon, som Hunter älskar att hata, får honom intresserad av politik. Han får snart arbete som politisk reporter för tidningen Rolling Stone där han arbetade under större delen av sin karriär, något som gjorde honom legendarisk. Mitt bland alla tokigheter dolde sig nämligen någon form av talang. När han väl skärpte sig blev det lysande artiklar. Särskilt när han ägnade sig åt favoritämnet presidentvalkampanjer. Han kallade sig själv "political junkie", politikpundare. Han var beroende och det fanns ingen bot. Han gjorde vad som helst för att få vara med.

Hunter hade en något alternativ syn på journalistik. Ofta var han så påtänd när han jobbade att det inte blev några artiklar. Ibland hotade han någon med något av de otaliga vapen han ägde. När det väl blev en artikel var förolämpningarna ofta så grova att ingen vågade trycka den. Sådana bagateller stoppade dock inte Hunter. Han gav ut texterna i bokform istället. Böckerna innehåller vanligtvis refuserade artiklar, Hunters egna små berättelser samt en hel del fax. Han ansåg nämligen att faxen är det främsta kommunikationsmedel som finns och vägrade lämna sina manus på annat sätt. Saken blir inte bättre av att han ofta skrev dem med väldigt dåligt handstil och bifogade teckningar som gav vilken psykolog som helst våta drömmar.

Hunter kallade sin egen supersubjektiva journalistik "Gonzo Journalism". Artiklarna är fulla av sarkasmer, överdrifter och påhopp. Han var mästare på slagkraftiga, elaka kommentarer. Ofta brydde han sig inte om vad han var utsänd att bevaka utan provocerade fram en ny historia istället. Namnet "gonzo" användes första gången om ett reportage från den berömda hästkapplöpningen Kentucky Derby. Hunter hade som vanligt inte någon artikel färdig vid deadline. Istället rev han ut några sidor ur sitt anteckningsblock och faxade dem till redaktionen. Anteckningarna handlade inte särskilt mycket om själva tävlingen. Hunter hade inte den blekaste aning om vem som vunnit. Däremot beskrevs åskådarna väldigt ingående. Ord som "hillbillys" och "white trash" förekom flitigt. När redaktören såg resultatet utbrast han "this is totalty gonzo".

Och låt dig inte luras av att Hunter kallade sig doktor i Gonzojournalistik. Titeln köpte för några dollar av ett mindre nogräknat universitet i Kalifornien.

En av Hunters första artikelserier handlar om Hells Angels. Precis som nu omgavs MC-gänget av en massa rykten. Hunter beslöt sig för att ta reda på vad som var sant. Sagt och gjort, Hunter sökte upp sin lokala Hells Angelsavdelning och hängde runt med dem i några månader. Han kände sig, enligt egen utsago, betydligt mer hemma där än på de flesta tidningsredaktioner. Vistelsen resulterade i flera artiklar, en bok och ett rejält kok stryk. Kanske av någon som tyckte han var lite för detaljerad i sin beskrivning. Änglarnas dåliga rykte blev inte ett dugg bättre av Hunters rapportering. Tvärtom. En recensent på en större tidning krävde hårdare tag. Både mot motorcykelgänget och Hunter S Thompson.

Hunter levde större delen av sitt liv i den lilla staden Aspen i Colorado, en vintersportort känd för sina rika turister. I början på sjuttiotalet tröttnade Hunter på minkpälsar. Han ställde upp i sheriffvalet med ett program som gick ut på att skrämma iväg de rika slöddret. En av punkterna var att döpa om Aspen till Fat City för att minska attraktionsvärdet. En annan var att bryta upp alla bilvägar. Han föreslog dessutom att det skulle ingå i sheriffens uppgift att trakassera dem som försökte exploatera marken i staden. Hunter hade rakat huvudet lagom till valet så att han skulle kunna kalla sina snaggade motkandidater för hippies. Trots det förlorade han valet med fyra procents marginal. Något han var ganska glad för efteråt. Att genomföra programmet hade troligen medfört ett kännbart fängelsestraff.

En stor del av karriären ägnade Hunter åt att smutskasta den förre presidenten Richard M Nixon. Enligt Hunter representerade Nixon allt som var sjukt med det amerikanska samhället. Så länge Nixon var politiskt aktiv var det alltid lätt att hitta en fiende. När Nixon dör i april 1994 är han inte sen att skriva några rader. Rubriken lyder "han var en skurk" och texten är kanske det elakaste som någonsin skrivits om en politiker. Han kallar Nixon avskum, nazist och lögnare. Han påstår att vilken bedragare som helst framstår som hederlig jämfört med Nixon. Han anklagar honom för att ha krossat den amerikanska drömmen för alltid med vietnamkriget och dessutom varit stolt över detta. Istället för hedersbegravning föreslår Hunter att man borde bränna liket i en soptunna.

De sista åren var det lite tyst kring Hunter. Ända till Terry Gilliam beslöt sig för att göra film av boken "Fear and loathing in Las Vegas". Gilliam gav sig på ett projekt många tidigare misslyckats med. Hunters förehavanden är kanske inte det lättaste att återge på film. Boken handlar om den där biltävlingen i Las Vegas ni vet. Gilliam tycker att Hunter skrivit boken som om han vore en krigskorrespondent. Det är bara det att det inte fanns något krig. Utom möjligen i Hunters huvud.

En februarinatt 2005 upphörde kriget. Åtminstone tillfälligt. För varje gång jag ser en politiker vet jag att Hunter står och lurar där någonstans, beväpnad med piller, pulver, faxmaskin och den vassaste pennan i väst, redo för ett rejält jävla påhopp.