Södra Stockholms dödsbok

Vår gästprofessor Lorenzo Lamas bidrar med några funderingar angående livet, och kanske framförallt döden, här i södra Stockholm

Södra Stockholms dödsbok
del I
Lorenzo och Döden

Döden är ingenting att leka med. Det gäller att hantera den varsamt. Inte som Antonin Artaud som en novemberdag 1947 förklarade krig emot sina egna organ. Det är såklart att gå till överdrift. Annars kan det vara nyttigt att ta död på sig själv då och då.

Bredvid förorten där jag bor ligger en gammal igenväxt soptipp. Jag går hit ofta, ibland mitt i natten, när jag känner mig rastlös eller otillfredställd på något vis. Så känner jag mig ganska ofta, och jag tillbringar följaktligen en hel del tid här. Toppen av soptippen är Stockholms högsta punkt. Jag sitter i ett gammalt bilsäte precis vid kanten och tittar ner över södra Stockholm. Hit går jag när världen går för sakta, för fort, när du aldrig ringer eller när de fem senast missade numren i min mobil slutar på noll noll. Oftast för att världen går för sakta. Jag blir stressad av att inte vara stressad och måste hela tiden producera för att må bra. Göra saker, hitta nya konstgjorda begär, nya kickar, nya droger och nya människor att bli kär i. Jag är helt tom och måste hitta saker att fylla på med hela tiden. En gång i tiden skrämde det mig. Det kändes "onaturligt". Jag var inte "mig själv". Men jag har tagit livet av "mig själv". Nu är jag mina begär. Varken mer eller mindre. Sedan jag kommit fram till att det måste vara så mår jag orehört mycket bättre, faktiskt mycket bättre än jag någonsin mått. Jag kan dö och födas på nytt hela tiden. Jag behöver inte vara någonting jag inte vill. Allra minst behöver jag vara normal. Jag kan vara precis vem fan jag vill också. Jag kan dö och återuppstå som Lorenzo Lamas, en b-skådis med författarambitioner och gravt homoerotisk framtoning. Det enda jag behöver ta hänsyn till är några få behov som att äta och sova. Det är just på den här punkten det gäller att vara varsam. Att inte gå till överdrift. Jag misstänker att det var precis det den franske dramatikern och skådespelaren Antonin Artaud gjorde den där novemberdagen i Paris. Artaud hade i och för sig extra stor anledning att vara förbannad på sina organ. När han var liten fick han en hjärnhinneinflamation som aldrig riktigt släppte. Han hade huvudvärk hela livet. Dessutom led Artaud av cancer och dog några månader efter sin krigsförklaring.

Men trots överdriften var han på helt rätt spår. Det är fullkomligt logiskt att Artaud som menade att han var född av sina egna verk, av sitt eget skapande och inte av någon moder, förr eller senare tvingas göra upp med sina organ, med sin kropp. Med föreställningen om "människan". Vi är vad vi gör. Inte vad vi föds till eller vad vi förväntas vara. Det finns inga kvinnor som av naturen gillar att vara hemmafruar eller män som föds till bilmekaniker. Att det sedan ändå ofta slutar på det sättet beror på att vi dresseras att tro att det måste vara så. Att vi luras att tro att det finns en urspunglig människa som är på en massa sätt från början. På att vi under hela våra liv delas in i en massa kategorier. Man, kvinna, vit, svart, arbetare, ung, gammal och så vidare. De flesta egenskaper tvingas på oss för att vi ska bli lättare att kontrollera och för att några tjänar pengar på denna kontroll. Om kvinnor ska tvingas utföra gratis arbete i hemmen är det självklart bra om de tror att detta stämmer överens med några medfödda egenskaper. Om samhället behöver bilmekaniker är det smidigt om några tror att de är genetiskt lämpade att vara intresserade av motorer. Om någon vill sälja populärkultur är det inte alls dumt att hitta på kategorin "ungdomar". Det finns en massa onda krafter som påstår att du är på ett visst sätt. Reklambyråer, skolan, Rigmor Robert, psykologer, kristdemokrater, näringslivet. Alla ljuger givetvs av högst egoistiska skäl. För att du ska bete dig på ett visst sätt som gynnar dem. Jag skulle kunna vara lite bitter och hävda att vi jobbar dygnet runt med att producera personligheter som passar in i de olika kategorierna. Men jag sparar det till en annan gång. Nu är du förvarnad hursomhelst.

"Normal" är såklart den värsta kategorin. Normal är ingenting annat än ett mått på hur kuvad någon kan bli. I det ultimata fascistiska samhället är alla invånare "normala" eller med ett annat ord; "vanligt folk". Att vilja vara normal är att vilja vara förtryckt. Så fort du hör ordet normal bör du vara på din vakt. Ta reda på vad personen som uttalat ordet menar med normal och agera precis tvärtom eller åtminstone på något helt annorlunda sätt. Det allra bästa är att inte ha den blekaste aning om vad som anses vara normalt. Nästa gång du ser Alf Svensson på teve måste du kasta dig på fjärrkontrollen och byta kanal, innan han hinner förklara vad en "normal" människa är för något, och hur en sådan beter sig.

Börja från andra hållet istället. Jag är ingenting, men kan bli i stort sett vad som helst. Grip tag i någonting och börja producera dig själv. En annan människa, en aktivitet eller en sak. Hur fungerar den här? Vad kan jag bli med den? Se upp när det gäller saker dock. De flesta produkter är helt idiotiska och sättet det är meningen att vi ska använda dem på är ännu dummare. Men alla saker går att använda på något annat sätt än det som ursprungligen avsetts. Nja, inte riktigt allt. Inte mjällsahampo kanske, men definitivt populärkultur, alkotvål, internet, sprayburkar, tygbitar, trottoarer och gatstenar. Och såklart är alla sätt bra utom de dåliga. Och kom ihåg att prylar är värdelösa i sig. Det är bara när du använder dem de fyller någon som helst funktion. Du måste genast ge bort, eller kanske till och med slänga alla saker du inte använt den senaste månaden.

Då återstår bara de gamla vanliga problemet. Samhället, även känt som "Imperiet" eller "Den Globala Kroppskontrollindustrin", är ordnat så att du är tvungen att arbeta för att kunna skaffa det du vill ha. Vi är också uppdelade i kategorier för att vi ska bli lättare att kontrollera. Men kan vi ta död på oss själva kan vi ta död på samhället också. Låt oss allihopa bilda en stor dödskult, där vi gör upp med idéerna om oss själva. Tar död på kategorier som "människa", "normal", "man", "kvinna", "arbetare" och alla andra fåniga etiketter de förtrycker oss med. Tar död på idén om att vi måste producera någoting som helst annat än sådant som tillfredställer våra begär. Samhället, som vi känner till det, kommer att gå under den dag tillräckligt många känner att de inte har tid att jobba om de ska kunna tillfredställa sina begär på ett effektivt och stimulerande sätt. När vi inte längre tillåter de som tjänar pengar på vårt arbete att definiera hur vi "är". Då kommer vi tvingas att tillsammans hitta på ett nytt sätt att organisera tillvaron. Nya sätt att vara. En ny värld där man arbetar jävligt lite, men ändå producerar saker hela tiden. Jag föreställer mig det samhället som en fet orgie på romartiden, fast med moderna leksaker. Eller kanske inte. Det där är något vi måste komma fram till tillsammans, så vi får se hur det slutar. Tills dess måste du lova att inte gå till överdrift, som Antonin Artaud. Du kommer antagligen att vara tvungen att både äta och sova. Men glöm inte att ta död på dig själv då och då. Det kan vara jävligt uppfriskande.

Södra Stockholms Dödsbok
del II
Lorenzo blir kult

Men vad fan ska jag bli när jag blir stor då? Hur ska jag hantera den eviga återkomsten – att födas, dö, födas, dö, födas i all evinnerlighet? Det uppstår ju onekligen en hel del intressanta alternativ. Jag kan bli precis vad som helst, visseligen inom högst begränsade ekonomiska ramar, men ändå. Samtidigt kommer krav och synpunkter från omgivningen. Vitt skilda makthavare som handläggare på arbetsförmedlingen, soc-kärringar, släkt och även sådana som jag hittills betraktat som mina vänner vill ha ett svar. Det går så långt att de med jämna mellanrum stämmer upp i ett unisont:
– Skaffa dig ett liv, Lorenzo.

Ibland, när jag är svag, inbillar jag mig att de har rätt, att jag faktiskt måste "bli något", typ skaffa ett jobb, en familj eller åtminstone en livsstil som med lite god vilja kan betraktas som vuxen. Men som tur är måste jag inte bli ett dugg. Särskilt inte något yrke. Då och då händer det ändå att jag gör upp någon typ av plan. Jag påstår inte att jag brukar veta vad jag håller på med. Det är bara idioter som vet var de är på väg någonstans. Och jag tänker verkligen inte skaffa mig ett liv. Men eftersom jag, likt Antonin Artaud, menar att jag är vad jag gör, mina egna verk, mitt eget skapande, varken mer eller mindre än det jag producerar, kan det ibland vara lämpligt att ha en plan för vad, och hur, jag ska producera. För någon vecka sedan bestämde jag mig, med anledning av detta, för att bli kultförfattare. Jag drog upp några högst anspråkslösa riktlinjer för hur detta skulle kunna gå till. Under ett anfall av missriktad generositet, beslöt jag mig dessutom för att bjuda världen på mina råd. Så varsågod, här har du Lorenzo Lamas guide till en mer eller mindre framgånsrik bana som kultartist.

Låt oss först konstatera att du har vad som krävs. Det har alla. Personliga egenskaper är något vi bestämmer oss för att ha, inte något vi föds med. Jag ÞR exempelvis inte lat, slarvig och cynisk. Det är något jag bestämt mig för att vara. Man kan alltid fråga sig varför, men så är det i alla fall. Så om du vill bli riktigt jävla kult, bestäm dig bara för att bli det och sätt igång. Nedan följer några råd som kan vara bra att ta hänsyn till. Eftersom jag själv ska bli kultförfattare, handlar de flesta råden om att skriva. Det är dock enkelt att överföra tipsen till andra konstformer som musik, broderier, internredovisning, film, kampsport, politik, backhoppning, bodybuilding, flugfiske eller våldsamt upplopp. Whatever. Vad som helst kan bli konst om du verkligen vill.

Det viktigaste i kultbranschen är att odla mystik. Ljug därför alltid om dig själv och din person. Påstå att du är 33, fast du egentligen är 24. Eller tvärtom. Skaffa dig en massa olika pseudonymer. Byt kön när du känner för det. Utge dig för att representera en organisation, en sammansvärjning en förort, en kör eller en affärskola. Undvik att bli fotograferad. Nämn för allt i världen inte ditt riktiga namn, bakgrund eller personliga egenskaper. Kultstatus minskar alltid i takt med kändisskap.

Försök inte skapa något nytt. Detta är dömt att misslyckas. Originalitet är för töntar och dessutom ett gigantiskt slöseri med tid. Hitta några bra förebilder istället och sno allt från dom. Eftersom nästan all information numera finns lagrad digitalt är en bredbandsuppkoppling i stort sett det enda instrument du någonsin kan tänkas behöva. Sätt igång och klipp och klistra bara. Betrakta upphovsrätt som ett hån mot konsten, och ignorera den helt.

Kultartister är alltid missförstådda. Förklara alla motgångar med att ingen förstår hur genial du är. Precis som alla du älskat mer än dom älskat dig, inte insett vilken underbar person du är. Kultförfattare har aldrig fel, skriver aldrig obegripligt och är alltid fullkomligt briljanta. Enligt sig själva. Om den enda som tar ditt manus på allvar är en dokumentstrimlare hos Bonniers kan du alltid säga till dig själv att de flesta riktigt stora kultförfattare blev kända långt efter sin död, då världen var mogen för deras fantastiska begåvning.

Att avfärda negativ kritik brukar dock inte vara så svårt. Då är det värre med högst eventuella positiva synpunkter. Om man vill vara riktigt misslyckad är det av största vikt att avfärda även dessa. Utgå alltid ifrån att de få personer som av någon mystisk anledning har något gott att säga missuppfattat allt. Ring gärna upp dom mitt i natten och skrik Ójag behöver inga allmosorÓ, Ótyck synd om någon annan, din jävelÓ eller Óom du gillar det jag gör är jag på helt fel spårÓ. Var missförstådd även på ett privat plan. Låtsas att anledningen till att dina förhållanden alltid spricker efter någon vecka har något med din ofantliga begåvning att göra, och inte med din totala brist på självdistans.

Ställ helt enorma krav på dig själv. Om du skriver en bok, Förklara ALLT. Ju mer desto bättre. Skriv generationsromanen som sätter ord på allt det där det innebär att vara ung idag. Försök att lösa alla världsproblem, beskriva KÞRLEKEN och gör det samtidigt ur ett helt unikt perspektiv. Om du är musiker nöj dig inte förrän du på fullt allvar tror att du gjort den bästa debutplattan någonsin. På det här viset undviker du det där förödande kändisskapet, eftersom du antagligen inte kommer att slutföra någonting.

Överskatta inte bara din förmåga, utan även din person. Intala dig själv att du är en otroligt intressant människa som alla är löjligt nyfikna på. Om du inte själv tycker att du är helt fantastiskt begåvad, kommer ingen annan att tycka det heller. Publicera gamla brev, e-mails, skolfoton eller långa redogörelser för din svåra högstadietid. Det ultimata är en hel bok om när du gjorde lumpen, reste runt i Indien eller nästan drog halsbloss på en joint när du var au pair i London. Skriv om din kuk (funkar även om du är tjej. Kanske särskilt om du är tjej), din tandställning, dina okontrollerbara begär, hur jobbigt det är att vara kåt du är på alla i din omgivning, alternativt hur jobbigt det är att ingen i din omgivning är kåt på just dig. Det viktiga är att allt handlar om DIG. Och dra dig absolut inte för att ljuga.

Knark. Nämn det så ofta som möjligt. Använd det gärna i titlar och rubriker. Skit i att de flesta andra som är nyfikna på droger testar på riktigt istället för att läsa, eller ännu värre, skriva böcker om det. Bortse framförallt från det faktum att genrens mästare, som Hunter S Thompson, Burroughs och Irvine Welsh, faktiskt vet vad de skriver om och inte bara önskar att de gjorde det. När det gäller knark finns ett litet, men ack så viktigt undatag. Om du hänger i kretsar där pundande är normen, måste du byta taktik. Försök fortfarande se så där härligt knarkigt dekadent ut, men håll dig borta från alla typer av rusmedel. Var istället aggressivt absolutistisk och fördöm allt som har med knark, sex och köttätande att göra.

När det gäller själva knarkandet så ta det försiktigt. Den enda kreativitet som uppstår när du går på tunga droger är förmågan att fixa mer tunga droger. Däremot gillar folk att föreställa sig kultartister som personer helt utan kontroll över sina känsloliv. Genier som gråter ofta, är okontrollerat spontana och stoppar i sig varenda piller de kommer över. Visst kan det vara på sin plats med en och annan sinnesutvidgande substans då och då. Men vill du han nånting vettigt gjort så ta det lungt. Gråt däremot ofta, så offentligt som möjligt. Hamna i slagsmål då och då, som du helst förlorar.

Odla en riktigt sunkig image. Skaffa en förortslägenhet full av strategiskt utplacerade och noga utvalda böcker, skivor och tidningar. Begränsa möblemanget till en bäddmadrass och ett gamalt glasbord fullt med tomma folkölsburkar, halvrökta fimpar, pizzakartonger och en massa bränd folie. Om du nödvändigtvis måste ha en soffa, se till att den luktar rödvinsspya och är full med brännhål. Låt Thorsten Flinck eller Ken fungera som förebilder när det gäller stil och uppträdande. Och glöm inte bort att lyssna på och läsa de alster du spridit omkring dig i din kvart. Det finns säkert massor av idéer där som du kan sno rakt av.

Drick alltid lite för mycket. Lär av 1900-talets absolut största kultförfattare Guy Debord som enligt sig själv och många andra, skrev mindre än de flesta som skriver, men drack mer än de flesta som dricker. Börja kvällen med skryt, sluta med gråt. Den ultimata avslutningen är att ligga med den enda person som inte lämnat din eländiga loseruppenbarelse åt sitt grymma öde och stuckit vidare. Den här människan kommer alltid att bekräfta din nästan overkliga otillräcklighet och kultstatus. Snacka aldrig litteratur dock. De personer som faller för misslyckade kultförfattare är inte ett dugg intresserade av böcker. Och tur är väl det. De letar bara efter den person som är ännu mer patetisk än dom själva. Lorenzo.