My Logo

De är överallt. I kylskåpet, på tunnelbanan, på teve, på kroppen. Globala företag, deras varumärken och produkter. Hur många jag än skaffar vill jag ha fler. Jag har drabbats av en perversion som inte går att hejda. Samtidigt någonstans djupt nere i mitt undermedvetna frodas en tanke om att det ultimata varumärket är jag själv.

Det hade varit en helt annan sak om jag hade haft gott om pengar. Då hade det inte gjort så mycket. Nu är det katastrof. Jag har nämligen ett problem. Jag är slav under alla de varor jag inbillar mig att jag behöver. Inte nog med det. Det duger inte med vilka prylar som helst. Det ska vara särskilda märken. Adidas, Ben Sherman och Konsums Blåvita. Lonsdale, Fanta Wild Berries och vad fan som helst från IKEA. Eller snygg design, som det där sjuttiotals kassettdäcket jag köpte trots att det inte fungerade. Det finns få saker som gör mig så glad som att köpa saker. Trots att jag verkligen borde veta bättre. Jag är en dålig människa och ibland är ett par nya skor det viktigaste som finns. Viktigare än att skaffa ett liv. Jag vet inte varför det blev så här. Troligtvis en kombination mellan tristess och dåligt självförtroende. Jag är vilsen och osäker och försöker skaffa mig en identitet genom att köpa rätt prylar. Eller om det är tvärtom, jag är inte helt säker.

Och det är tur att identiteter går att köpa. Jag har så dåligt självförtroende att jag inte har en aning om vad jag vill, vem jag är eller vart jag är på väg. Därför är jag glad att några andra hittat på en massa identiteter. Det finns hur många som helst att välja bland. Punkare, bög, medelklasslacker, söderpretto, förortsloser, barnfamilj, anarkist, webstekare, feminist, börsklippare, hantverkare, a-lagare. Allt ingår. Kläder, musik, vänner, bostad, arbete, frisyr, sexuella preferenser. är jag inte nöjd går det att blanda lite och skapa hybridvarianter. Men det gäller att se upp. Det är en fälla. Bra självförtroende går inte att köpa. Identiteterna går nämligen inte att fullända. Det finns alltid ännu en grej kvar att köpa, ytterliggare ett jobb att skaffa och en oändlig massa människor kvar att ligga med innan identiteten är komplett. Jag kommer aldrig att bli nöjd. Hur länge jag än håller på kommer jag alltid att känna att jag måste ha just en grej till för att få så bra självförtroende att jag står ut med min meningslösa vardag.

Förlåt. Jag har glömt en sak. Det är meningen att jag ska ha dåligt samvete också, inte bara dåligt självförtroende. Naomi Klein berättar att min skor är sydda av en vietnamesisk barnarbetare. Adbusters säger att jag inte är mina prylar. Men det stämmer inte riktigt. Jag kanske inte är mina sneakers. Men jag köpte dem definitivt istället för att skaffa ett liv. DET får mig att må dåligt. är det dessutom en misshandlad tioåring som sytt ditt plösen, blir det ännu värre. Så jag köper något annat märke för att testa om det får mig att må bättre. Ekologiskt, solidariskt och miljömedvetet. Jag slutar kolla på teve och shoppar bara när jag får för Kalle Lasn.

Swoshtika, Mauswitch och Murder King. Adbusters, Naomi Klein och mitt dåliga samvete. Tror du företagen bryr sig? Det gör de. De bryr sig som fan. Om mina pengar. Jag värnar om miljön och köper bara saker som är snälla mot naturen. Därför finns det ekologisk mjölk. Därför sorterar de sopor på McDonalds. Därför sitter det lappar på tonfiskburken som påstår att den intelligenta delfinen Flipper inte är nermald bland den korkade tonfisken. Men företagens miljömedvetenhet är lika trovärdig som maten på McDonalds är nyttig. Om de verkligen brytt om miljön, och inte bara om mina pengar, skulle all mjölk vara ekologisk. Men eftersom de faktiskt bryr sig om mina pengar har jag en möjlighet att påverka. Jag kan köpa saker från snälla företag och bojkotta dumma. Det kallas "konsumentmakt". Och ju mer pengar jag har, desto mer makt och inflytande får jag. Och lite pengar = lite makt. Precis som vanligt alltså. Och inte fan mår jag bättre för det. Det hjälper ungefär lika mycket som en Treo mot en hjärntumör.

Huvudvärken släpper en stund, men snart är den tillbaka. Jag har nämligen ett problem. Det finns ett varumärke jag stör mig på otroligt mycket mer än alla andra. Mitt eget. Min egen jävla identitet. Kanske är jag cynisk och egofixerad. Men jag är till salu och det känns rätt jävla jobbigt. Jag säljer mig nästan varje dag. Det kallas "att arbeta". Jag är tvungen att arbeta för att få råd till mat och hyra och all annan skit jag inbillar mig att jag behöver. Lönen är lagom stor för att jag ska överleva. Alldeles för liten för att jag ska kunna sluta jobba. Visst är det fan så mycket bättre än i en skofabrik i Sydostasien. Men det finns ingenstans att ta vägen, ingenstans att gömma sig och ingenting att göra åt saken. Jag lever i en såpopera som inte går att zappa bort, i en teveapparat som inte går att stänga av. Jag känner igen karaktärerna och miljöerna. Jag vet ungefär vad som kommer att hända i nästa scen. Men det är någon annan som bestämmer handlingen.

Hur alternativ identitet jag än skaffar, hur medveten jag än är i min konsumtion, går det inte att komma undan. Elaka företag, läskiga fabriker och onda reklambyråer är nämligen inte orsaken till problemen. De är symptom. De är brickor i ett spel, delar av ett system. Systemet är inte någonting som bara händer på Coca-Colas marknadsavdelning, på skofabriken i Vietnam eller under en reklamkampanj i tunnelbanan. Det händer här. Just nu. överallt. Hela tiden. Vi jobbar alla i en fet jävla fabrik som aldrig stänger. Det är som i the Matrix, fast läskigare. Det är inga onda robotar som håller oss fångna i kuvöser. Samhället ser inte heller ut som det gör på grund av någon naturlag. Vår "fabrik" är skapad av människor. Det är människor som håller verksamheten igång. Och det kommer att dyka upp nya sweatshops, nya konstgjorda behov och nya sätt att vara till salu på så länge vi inte ändrar allt från grunden.

Så det är bara ut och sälja sig. Här kommer mitt eget varumärke, min identitet, till användning igen. Det gäller att få ett så bra pris som möjligt när jag säljer mig. Priset beror bland annat på utseende, kön, ålder, utbildning, hudfärg och vilja att lyda order och förmåga att slicka röv. De sista två egenskaperna kallas ofta "EQ", "social kompetens" eller något annat flummigt. Jag får sälja mig till vem jag vill, när som helst och hur mycket som helst. Jag får köpa i stort sett vad som helst också. Om jag har råd. Det kallas "valfrihet". Det enda jag inte får göra är att INTE välja. Alla är tvungna att medverka, att framställa varor. Inte för att någon behöver dem, utan för att någon tjänar pengar på dem. För varje ny vara, varje nytt varumärke, varje nytt konstgjort behov kommer jag längre och längre ifrån de behov, drifter och begär jag inbillar mig att jag hade från början. Varje gång jag passivt konsumerar förvandlas min kreativitet allt mer till något jag bara använder för att zappa, dregla och poppa popcorn.

Efter ett tag blir det outhärdligt. Tristessen lägger sig som en tjock hinna över tillvaron. Samma sak varje dag, efter ett idiotiskt manus som jag inte kan påverka. Men eftersom jag inte känner för att flytta ut i skogen och leva som UNA-bombaren och käka vilda bär och döda harar försöker jag ändå. Jag protesterar. Läser "No Logo" och sätter upp Adbustersaffischer i tunnelbanan. Skaffar en helt ny rebellidentitet. Tar ett varv till i ekorrhjulet. Nya kläder att köpa, ny musik att lyssna på, organisationer och "nätverk" att vara med i, massa saker att vara emot och samma jävla fåniga parningslekar som överallt annars. Men den här gången känns det som om jag gör det för en "god sak". Men det gäller att vara på sin vakt. Alla revolutionära handlingar, gester och attribut blir också varor förr eller senare. Särskilt om jag är framgångsrik i min kamp. Risken finns att jag blir utsedd till "kändis". I en tevesoffa förvandlas mitt tidigare så allvarliga och uppriktiga engagemang till en fånig karikatyr, vars enda egentliga funktion är att lura de stackare som inte hann byta kanal innan reklampausen, att köpa en viss sorts schampo.

Men jag ger inte upp så lätt. Jag vet inte exakt var revolutionen kommer att starta, men jag inbillar mig att min gråa, trista vardag är en lämplig plats. Jag vet inte exakt när, men jag tror att nästa gång jag ligger hopkrupen under bordet och undrar om livet verkligen inte ska vara roligare än så här, är en lämplig tidpunkt. Jag reser mig helt enkelt upp och börjar skriva om de tråkiga manuset. Det är trots allt inte särskilt svårt att tänka sig andra sätt att vara, tänka och agera. Ta mina begär på allvar. Göra varje dag till ett experiment istället för en ritual. Ha så kul som möjligt medan jag gör det. Förena mig med andra i samma situation och riva ner skiten från grunden. Allt som gått att bygga upp går också att riva ner. Och det enda vi har att förlora är tristess, dåligt självförtroende och en oändlig massa konstgjorda begär.