Anonyma Aktieägare

Bli medlem idag. Det enda kravet är att du vill sluta investera i aktier.

På våra möten berättar andra kapitalister om sina sjukdomsförlopp samt hur de tillfrisknat hos oss. Anonyma Aktieägares program innebär fullständig avhållsamhet – att avstå från den första transaktionen – varje dag.

Så här berättar en av våra medlemmar om sina erfarenheter som kapitalist:

Jag heter Fredrik. Jag är kapitalist. Men sedan sex månader tillbaka har jag helt avstått från transaktioner. Det här är min historia...

Det började en kort tid efter jag fått mitt första riktiga jobb, som projektledarassistent på en reklambyrå. Jag tjänade rätt bra, helt klart ett lyft med om man jämför med tiden som student. Jag kunde köpa i stort sett allt jag ville ha. En sparkcykel, nya sneakers och en collegetröja som det stod "förort" på. Inte nog med det. Jag hade fortfarande pengar kvar när jag shoppat färdigt. Så jag började resa. Kuba, Tokyo, Berlin och andra spännande platser. Jag intresserade mig för möbeldesign. Jag lät en inredningsarkitekt möblera min etta i Vasastan.

Samtidigt ägnade jag mig åt en massa viktiga projekt på fritiden. Jag skrev politiska krönikor i ett livsstilsmagazine. Jag gav ut en samhällsengagerad tidning tillsammans med några vänner. På jobbet gjorde jag uteslutande bra reklam och tackade nej till alla tvivelaktiga projekt. Om det dök upp något särskilt fint och berömvärt projekt kunde jag till och med tänka mig att jobba gratis. Jag var socialist, feminist och djurvän, men inte på ett så där sunkigt sätt, utan fräscht och modernt. Jag gjorde skillnad. Jag förändrade samhället. Livet lekte. Jag var en fin och lycklig människa. Rik och engagerad på samma gång. Det gick så bra att jag fick vara med på en sån där superhemlig mailinglista.
Problemen började med ett telefonsamtal från min mor.
– Fredrik, vet du om att du måste ta ansvar för din pension själv nuförtiden?
Det hade jag ingen aning om. Jag visste inte heller att om jag sparade någon hundring i månaden skulle jag få det riktigt bra när jag blev gammal. Sedan dök det här med folkaktien upp. En säker investering, och när allt kommer omkring är inte tiotusen så jättemycket pengar. Banken tipsade om några fonder när jag var nere och anmälde mitt nyväckta Teliaintresse. Plötsligt satt jag därpå morgnarna och spillde latte över svenskans näringslivsbilaga. Visst, jag började få lite dåligt samvete, men även socialister måste betala hyran.

Efter hand blev transaktionerna allt fler. Det blev svårare och svårare att dölja mitt aktieinnehav. Jag började ljuga för mig själv och mina vänner. Jag körde vidare med min alternativa image som täckmantel. Jag fortsatte skriva krönikor med diffusa vänsterbudskap. På kvällarna jobbade jag vidare med den samhällsengagerade tidningen. Efter hand blev mitt missbruk allt mer öppet. Bortförklaringarna blev sämre och sämre. De gånger jag blev tagen på bar gärning tjatade jag om etiska fonder och om att det var en radikal mediekoncern jag köpte aktier i. Jag hävdade att mina texter faktiskt stod i opposition till de ytliga tidningar de publicerades i och att min egen tidning rent av var revolutionär.

Det blev allt svårare att sova om nätterna. Jag förstod att mina vänner genomskådade mina lögner. Jag hade problem. Mitt dåliga samvete blev inte längre bättre av mina sidoprojekt. Innerst inne förstod jag att det inte gick att äga aktier och samtidigt vara den fina människa jag en gång varit. Jag sjönk djupare och djupare för varje dag. Allt som återstod av mitt engagemang var några fraser om rättvisa som jag yttrade när jag försökte få en punktjej i säng på midsommarafton. Jag levde i en lögn. Men vad skulle jag göra? Jag var fast. Mina vänner hade slutat att ringa. Jag fick sparken från min egen tidning. Jag satt hemma med neddragna persienner och spekulerade i optioner. Utan att riktigt förstå hur det hade gått till hade jag skaffat en rejäl aktieportfölj. Jag var riktigt illa däran och funderade på att ta livet av mig.

Så fick jag höra talas om Anonyma Aktieägare. Jag var mycket tveksam först, men en gammal kompis fick mig att följa med på ett möte. Jag tyckte det var äckligt. Visst gjorde jag en hel del transaktioner. Men de här människorna var fullfjädrade kapitalister. Mina problem var obetydliga jämfört med vad jag fick höra här. Jag försökte smita, men min vän höll mig kvar. Ju längre jag satt där desto jobbigare blev det. Innerst inne förstod jag att det handlade om mig. De här människorna befann sig i samma situation som jag. Till slut orkade jag inte höra mer. Jag slet mig loss och sprang ut ur lokalen med gråten i halsen och fortsatte springa hela vägen hem trots att det spöregnade. Väl inne i lägenheten slängde jag mig på sängen och grät som ett barn.

Nästa tisdag åkte jag dit igen. Nu kändes det inte så farligt längre. Kapitalisterna var ju helt vanliga människor som hamnat i knipa. Det kan hända precis vem som helst. Det var min skyldighet som medmänniska att hjälpa till, och med lite tur, få hjälp själv. Jag började engagera mig. Gå på möten, sköta insamlingar och fungera som stödperson. Jag sålde mina aktier och skänkte vinsten till Anonyma Aktieägare, mina designade möbler körde jag ut till Myrorna i Hjorthagen och sparkcykeln gav jag till mitt syskonbarn. Jag slutade på reklambyrån och började arbeta i en liten kiosk precis bredvid min lägenhet.

Nu är det flera månader sedan jag gjorde en transaktion. Tack vare Anonyma Aktieägare är jag åter en fin människa.