Express Yourself
I am nothing, but I should be everything.
Karl Marx

Har du någon gång känt att en konsert, en bok, en skiva eller en film förändrat ditt sätt att se saker för alltid? Påverkat ditt sätt att vara, ditt sätt att tänka, ditt sätt att känna. Och viktigast av allt, fått dig att göra något du aldrig skulle gjort annars. Det har hänt mig i alla fall. Många gånger. Och jag vet att det kommer att hända igen

Men det är inte alltid så kul. Förra veckan försökte jag gå på bio. Trots att det fanns fyrtio filmer att välja bland så var det ingen jag ville se. Ungefär så brukar det kännas när jag försöker skaffa en ny skiva eller bok också. Jag vägrar tro att det bara beror på att jag har dålig smak. Och jag tror definitivt inte att det beror på att de flesta andra har så dålig smak. Men NÅGON har uppenbarligen dålig smak. Annars borde det finnas åtminstone några bra filmer, böcker och skivor att välja mellan

Culture? Uh! Thats the commodity they want us to buy most of all – the one that makes us feel we need all the others
Ur Marilyn Monroes självmordsbrev

Jag råkar veta vem. Kulturproduktion följer alltid samma mönster. Några kostymer på ett produktionsbolag gissar vad som är den hetaste skiten på marknaden. Sedan ringer dom någon som kan producera. När det gäller musik är denne någon påfallande ofta en svensk. Efter det signar dom ett band eller gör en film eller ger ut en bok. I sämsta fall alltihop samtidigt, plus ett flipperspel. Efter det följer turnéer, reklamkampanjer och intervjuer. Allting är noga uträknat in i minsta detalj, från stjärnans frisyr till vilken tidning intervjun ska hamna i, allt i syfte att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det är alltså inte mina gamla kompisar som spelade i band som bestämmer vilka skivor som släpps utan de där typerna som började plugga ekonomi. De hade rätt så jävla dålig smak då, och har det uppenbarligen fortfarande. Det är revisorer som bestämmer vilka skivor, böcker och filmer som finns att tillgå.

Art is dead. Don't consume its corpse.
Klotter från Paris 1968

Grattis. Jag börjar nästan gråta när jag tänker på alla ruttna kulturupplevelser jag måste igenom för att hitta till dom bra. På varje Coppola går det sjuttio Speilberg och på varje Martin Amis går det tjugofemtusen Liza Marklund. En stor jävla svart flod av medioker underhållning dånar förbi. Längst upp står kostymerna och vräker ner kultur som inte är gjort för att passa så många människor som möjligt, utan ännu värre, för att reta upp så få som möjligt. Då och då, allt för sällan, blänker det till i vågorna. Så jag står där på kanten och funderar på om jag helt enkelt bara ska flyta med strömmen, eller kanske göra något åt saken. Jag menar inte att kasta ut teven. Det är en rätt defensiv och tråkig handling. Dessutom kan jag berätta att det inte gör saken särskilt mycket bättre. Då är det bättre att göra som proffsen. Slå till snabbt, gör det du ska, och försvinn sedan lika snabbt som du kom. Det är taktiken som gäller i all framgångsrik gerillakrigföring.

Att slå till snabbt innebär att vara aktiv. Det är som att älska någon. Gör du det för att personen är vacker, smart och fantastisk i största allmänhet eller blir personer du älskar vackra, smarta och fantastiska just precis för att du älskar dom? Om första exemplet är din grej, så kan du sluta läsa nu. Du kommer ändå inte att fatta resten. Om inte så har du kommit en bra bit på vägen. Du har fattat att alla sunda relationer kräver att man tillför något själv och inte bara sitter där och dreglar.

If you dont like the news, go out and make some of your own
Scoop Niskers avslutande kommentar under en nyhetssändning för KSAN-FM i San Fransisco 1969

Att vara aktiv, att slå till, behöver inte vara svåra än att fråga sig: Varför har den här skivan/boken/filmen kommit till. Är det någon som försöker sälja något eller är det någon som faktiskt har något att säga? Riktar det här sig till mig och min verklighet eller bara den begränsade del av den som utgörs av min plånbok?

Visst. Kultur är en vara precis som allt annat. Fattar man bara det är hälften vunnet. Allt är produkter. Men det finns ingen anledning att köpa dom som bara är det. Gå till anfall istället. Välj själv. Skit i vad kostymerna tror att du kommer att gilla. Var misstänksam. Ju dyrare reklamkampanj, desto sämre kultur, är en enkel regel som stämmer 99 gånger av 100. Och kom ihåg. Kostymerna har tagit reda på var du bor, vad du gillar och vad du äter till frukost. Deras kampanjer kan vara förrädiskt tilltalande ibland. Men det finns trots allt massor av ställen där man kan få tag på kultur som inte i första hand tillverkats för att generera pengar. Det finns massor av musik, film och litteratur som inte "målgruppsanpassas" och skickas till en reklambyrå innan den hamnar på marknaden. Men du måste leta upp den själv. Det går inte att bara sitta hemma och vänta på att den ska dyka upp. Det kräver en hel del, men är samtidigt väldigt roligt. Och framförallt. Det är värt det. Om du inte råkar vara en sådan som äger tre skivor, en för dammsugning, en för parmiddagar och en för hångel. Då spelar det troligen ingen roll att det är kostymerna som valt ut dem. Exakt var och hur du ska leta får du komma fram till själv. Det ska inte jag, lika lite som kostymerna, berätta.

"Home taping is killing record industry profits! We left this side blank so you can help".
Dead Kennedys lämnade alltid ena sidan tom på sina kassetter (antikt format som du kanske aldrig hört talas om) så man skulle kunna spela in vad man ville.

När jag väl hittat bra kultur är det bara att ta den och sticka. Den digitala utvecklingen har verkligen gjort underverk. Jag snor allt möjligt själv. Särskilt idéer. Allt jag någonsin skrivit har jag snott. Det enda jag gör är att sätta in det i ett nytt sammanhang, min egen verklighet. Om du orkar kan du skapa kulturen själv. Återigen är den digitala tekniken användbar. Sno de bästa idéerna, några hårda beats eller den senaste tekniken. Idag kan vem som helst, med mycket enkla medel göra musik, film eller tidningar. Men det handlar inte om att alla ska börja jobba med "kultur". Det finns redan alldeles för många sådana redan. De flesta kulturarbetare lever i någon sorts skyddad lyxverkstad där de tycker skitsynd om sig själva och tror att de är en del av lösningen när de egentligen är en del av problemet. Jag är säker på att inte alla drömmer om att jobba med kultur. Lika säker är jag på att väldigt många drömmer om att göra något helt annorlunda än de gör idag.

Och varför inte göra det? Att sno något och smita iväg kan i bästa fall innebära att förändra den trista vardagen. Att använda den bra kultur som trots allt finns där ute, till att förändra sin omedelbara verklighet är den största konsten av alla. Låt dig inspireras. Som Figth Club. Nej, jag menar inte slåss i en källare, utan scenen där Tyler Durden tvingar det koreanska närlivsbiträdet att återuppta sina veterinärstudier. Så passa dig. Jag kommer att söka upp dig inom kort och tvinga dig förverkliga dina drömmar. Eller ännu hellre, du kan väl tvinga mig.

Jag kan lätt komma på en lång rad kulturupplevelser som haft en direkt inverkan på det sätt jag lever. Exakt hur stor bestämmer jag själv. Det viktiga är att våga låta den göra det och att ta tillbaka kontrollen från kostymer och reklambyråer.

Here are three chords, now form a band.
Texten återfanns i det legendariska fanzinet Sniffin' Glue, över ett diagram som visade just tre ackord.

I bästa fall handlar det inte bara om att förändra sin egen tillvaro utan om att, tillsammans med andra, förändra hela världen. Då och då dyker det upp subversiva strömningar som skakar om samhället i grunden. I Paris 1968 gick folk ut på gatorna förkastade den rådande uppfattningen om hur politik bör bedrivas. De brände bilar, kastade sten och stod längst upp på barrikaderna och förklarade att politik är något vi gör här, nu, tillsammans. Tio år senare slog punken sönder myterna om att kultur var något endast eliten fick syssla med. En säkerhetsnål, ett fuck-finger och budskapet att vem fan som helst kan starta ett band gjorde att vem fan som helst verkligen startade band. Ytterliggare ett decenium senare snodde ravekulturen det bästa samtiden hade att erbjuda och stack från stan. De vägrade följa kostymernas regler utan tog vad de ville ha, musik, kläder, attityder, droger och stack till någon övergiven lagerlokal och festade dygnet runt. I Seattle, Prag, Göteborg och Genua är folket tillbaka på gatorna och hittar helt nya arenor att uttrycka sin kreativitet på. Och den här gången kan man dansa till revolutionen också. Den repression och terror som möter de här stömningarna visar att de faktiskt är ett hot emot, och ett alternativ till, den rådande samhällsordningen. Sedan kan folk tycka vad fan de vill om innehållet.

Uttrycken varierar, men budskapet är detsamma. Alla kan, och bör, förändra sin verklighet. Så låt inte dina upplevelser stanna vid en semester i någon revisors dåliga fantasi. Förändra verkligheten. Inte bara dina fantasier.

Our programme is a cultural revolution through a total assault on culture, which makes use of every tool, every energy and every media we can get our collective hands on. Our culture, our art, the music, newspapers, books, posters, our clothing, our homes, the way we walk and talk, the way our hair grows, the way we smoke dope and fuck and eat and sleep – it's all one message – and the message is FREEDOM.
John Sinclair, Ministry Of Information, White Panthers.