Mörkrets hjärta

Helikoptersurret har tystnat och det är dags att dra Dags att säga farväl till den totala tristess somliga kallar verkligheten. Det är ett ruttet jobb, men någon måste göra det. På med combatstället och bakvägen till centrum. Fan, jag som precis börjat trivas. Men helikoptersurret har tystnat och det är dags att dra. Lämna alla lågutbildade, lågavlönade, vanliga-vitt-slödder-människor åt sitt öde. Folk som inte förstår sitt eget bästa. Folk som inte prioriterar sitt boende. Förvirrade stackare som valt att ha trista jobb, hål i tänderna och trånga lägenheter på pendelavstånd från sina eventuella arbetsplatser. Det ska bli skönt med lite omväxling. Se vackra och rika och framgångsrika människor istället. Sådana som bor inne i stan. När jag ändå ska dit kan jag passa på att byta bubbelfotbadet jag fick av Abbe Bonnier i julklapp.

Full fart framåt. Högsta växeln på löparskorna. Jag har köpt dem särskilt för att kunna forcera de nya rakbladsförsedda spärrarna. Jag tar några stegs sats och flyger över biljettkuren. Ludmila, släng dig i väggen. Att fördas är inte löngre vad det varit. Nuförtiden känns det helt okej att tjuvåka. Jag är inte längre delägare i tunnelbanan, utan kund. Om någon vill profitera på det faktum att jag måste åka till jobbet, får denne någon vackert finna sig i att även jag försöker göra en så bra afför som möjligt. Och vad hade de väntat sig? Förvandlar de hela samhället till ett lågprisvaruhus dyker det självklart upp snåla kunder. Den nye ägaren är förresten densamme som driver ett antal pendeltågslinjer i London. Hoppsan! Var det meningen att jag skulle betala för det där signalsystemet? Det kan inte vara möjligt. I mitt uppdrag ingår bara razzior mot morgontrafikanter och nya raffinerade spörrar. Och det hände faktiskt olyckor förut också. Lönen, pensionsvillkoren och de inarbetade förmånerna? Kan vi ta det lite senare? Jag vill att du provar den här nya SS-uniformen. Förlåt, SL ska det vara. Nej, vänta. Tippex heter vi nuförtiden.

En tiggare kliver ombord vid Enskede Gård. Han möts av ogillande, äcklade ansiktsuttryck där han går runt och ber om några spänn. Socialhjälpen har överlåtits åt resenärerna, men de tilltänkta bidragsgivarna verkar inte överdrivet entusiastiska. Jag känner att jag måste liva upp den tryckta, skuldtyngda stämning som råder. Jag ställer mig på sätet och kör min Carl Cederschiöldmonolog. Se upp för fan! Akta er! Han vet inte sitt eget bästa. Vad tror ni att han kommer göra om han får ihop en slant? Vi måste alla göra vår plikt som medborgare. Vi måste skydda honom mot sig själv. Knarkare och fyllerister ska inte springa omkring med kontanter. Jag har drivit informationskampanjer. Jag har dragit in månadskorten. Jag har ändrat lutningen på bänkarna i tunnelbanan så kräken trillar av om de försöker slagga in. Nu måste ni göra er insats. Då händer något märkligt. Resenärerna börjar ge mig pengar istället. Inte så konstigt vid närmare eftertanke. Finkultur går alltid före fattigvård i samhällen där egoismen regerar. De Andra lämnas ut till tunnelbaneresenärernas godtycke medan de som verkligen har råd att betala går på Operan. Snälla, kan du avvara en slant till en hemlös? Vill du köpa Situation Stockholm? Av var och en som hon föredrar, åt var och en som hon blir föredragen. Nör min egen privata, mobila socialbyrå rullar in mot Gullmarsplan beviljar jag ett bidragspaket bestående av tre spänn och bubbelfotbadet. Om inte annat för att reta mina medresenärer. Jag har tjänat kulor och samtidigt lyckats döva mitt dåliga samvete. Jag är en fin människa. Det känns som att vara med i Amnesty.

Tåget susar genom den gamla arbetarstadsdelen Södermalm. En släng av nationalism far genom min sjuka hjärna. Jag vill leva, jag vill dö på Söder. Det är det många som vill nuförtiden. Popgrupper från Eskilstuna, skådespelare från Göteborg, webdesigners från Småland. Folk som vill jobba med media. Våta drömmar om storstaden, våta kvällar på Folkhemmet. Cykelbanor till DN. Stress och utbrändhet istället för fetma och tristess. Den nya ordningen medför såklart också nya krav på underhållning. Två gamla FN-soldater i dörren och femtiotre kronor för en stor stark garanterar rätt klientel. Sedan kan b-kändisarna sitta och byta visitkort med varandra på söderkrogar som effektivt rensats från alla knegare, söderoriginal och fotbollssupportrar. De ursprungliga gästerna får vackert krypa längre ner åt gatan, till pubar där de kan supa ner sig nästan gratis och stämningen fortfarande är direkt relaterad till Bajens förehavanden i fotbollsallsvenskan. Ställen där Nacka Skoglund skulle bli insläppt om han börjde gå igen.

Jag kliver av på T-centralen och går upp mot Sergels Torg. Här finns allt som gör Stockholm till en storstad. Våld, sex och droger serverat på ett härligt urbant smörgåsbord. En socialpornografisk oas mitt i den sterila betongöknen. City. En galen, galen värld mitt i folkhemmet. Det är många som anser att Sergels Torg bör förstöras. Man smider planer och konspirerar. Folk har ingen humor. Egentligen är det inte själva Plattan de vill bli av med utan klientelet som för närvarande frekventerar torget. De vill slippa se prostituerade, knarkare och invandrargäng. Slippa se De Andra. De smider storslagna planer för hur de ska kunna ta tillbaka platsen. Bygga bostadsrätter. Fylla igen hålet med cement och samtidigt begrava så många sprutnarkomaner som möjligt. Snickra små röda stugor med vita knutar, plantera krusbärsbuskar och körsbärsträd. Men jag ska inte klaga. Segels Torg symboliserar allt jag hatar med Stockholm. Det här är Mörkrets Hjärta. Girighet och kommers. Egoism och segregation. För min del får de gärna bomba hela City. Det här är den dödaste platsen på jorden. Ingen bor här. Alla hus runt omkring är belägrade av kapitalismens husockupanter, banker och försökringsbolag. Allt är till salu. Alla går att köpa. Sjukhusen, biblioteken, bussarna, tunnelbanan, skolorna, hororna, knarkarna, du och jag. Det är Galne Gunnar som bestämmer i den här stan. Stockholm City. Plattan. Bilhandlarmentaliteten manifesterad i betong. Och Stella. Håll fingrarna borta. Det enda du skulle kunna ändra på här är priserna.

Nolltolerans. Sällan blir man så sugen som precis utanför spörrarna vid utgången mot Segels Torg. Det kryllar av väktare, snutar och andra mer eller mindre uniformerade personer. Jag känner verkligen för att gå lös på dem. Och på alla andra som försöker tämja den här djungeln. Deras galna drömmar om kontroll. Driften att ordna upp det kaotiska och få bort det smutsiga. Den abnorma strävan efter renhet i Stellas undermedvetna. Kväver man impulser bubblar de förr eller senare upp någon annanstans. Jag känner mig paranoid. Nolltolerant helt enkelt. Orolig för att bli indragen i något förhörsrum och torterad. Alla uniformer väcker obehagliga associationer. Lebensraum. Etnisk rensning. Ingenting i mitten, övermänniskorna runt om, och De Andra längst ut på kanten i miljonprogrammets koncentrationsläger. Fattiga och rika. Heroinister och kontorister. Skillnaden ska synas. Fast helst bara på flygfoto. När man väl blivit av med slöddret kan man ta itu med närmiljön. Cykelbanor till arbetsplatserna. Dalahästar. Astrid Lindgren. Planteringar i raka led. Murar, vaktbolag och det högsta av alla hinder, kapitalinsatsen. Samla sina vänner, folk med riktiga jobb, anständiga inkomster och symmetriska frisyrer. Folk som prioriterar sitt boende. Det är aldrig ett problem att de rikas områden är segregerade. Man hör aldrig någon klaga på att det bor för många bankdirektörer, konsulter eller journalister inom samma område. Särskilt inte journalister. Istället ropar man: Titta vad mysigt det blev. Titta mamma, vilken fin hög.

Känner mig lite nedstämd. En skön stöld skulle verkligen liva upp tillvaron. Det är nog det enda som kan hjölpa mig nu. Psykoanalys fungerar nämligen inte om man aldrig haft någon barndom. Jag vill ha lyx, jag vill ha flärd. Det feta dryga livet. Och det ska vara gratis. Jag smiter in på åhléns. Stryker omkring bland diskarna. Spanar och smyger på helspänn och fastnar till slut för en burk Kanebo ansiktskräm. Den får duga. Jag knölar ner den innanför byxorna. Tittar mig omkring. Dags att smita. Nör jag närmar mig utgången får jag lust att ställa till en scen. Jag tar upp burken ur byxorna och börjar ta av mig kläderna. Ner med fingret och upp med en skön klick kräm. Då ser jag att burken kostar sjuhundra spänn. Det är ju för fan rena stölden. Vilket jävla tjuvsamhälle vi lever i. Jag går ner mot reklamationsavdelningen för att klaga. Så här kan man inte göra. Sjuhundra spänn. Den fungerar ju inte ens. Blåst, lurad, bestulen. På reklamationsavdelningen har man ingen som helst förståelse. Folk är ju beredda att betala sjuhundra. Men ni hajar inte. Jag har inte betalat någonting. Jag har blivit bestulen. Två stadiga vakter anländer och jag förstår att showen är över. Förtvivlad rusar jag ut på torget igen. Det går inte att stjäla utan att bli bestulen. Och framförallt. Det går inte att stjäla utan att någon tjänar på det. Vaktbolag, tillverkare, larminstallatörer, försäkringsbolag. Det slutar ändå med att jag får betala. För de som inte stjäl är det rena förlustaffären. Vad som är stöld är sannerligen en filosofisk fråga. Och om all konsumtion är bra konsumtion återstår bara en sak. Att förstöra.

Jag måste göra en insats. Dra mitt strå till stacken. Förstöra något. Det kanske är min enda möjlighet att påverka överhuvudtaget. Slå sönder ett skyltfönster, spreja slagord på väggarna eller skära upp några tunnelbanesäten designade av Lasse åberg. Det är flera andra som tänkt samma tanke. Det ser för jävligt ut här. Reklamskyltar, monitorer med propagandafilmer, flygblad, neonskyltar. Vandalisering är alltid vandalisering. Det är ingen skillnad på det här och graffiti. Det är bara metoderna som är annorlunda. Tags eller cykelbanor. Sprayfärg eller reklam. Vandalisera, annonsera, dekonstruera. Kalla det vad du vill. Det är en kamp mellan olika budskap. Underkastelse eller frigörelse. Det ena säger åt dig vad du ska göra. Köp det här, se ut så här, cykla här. Det andra berättar att du kan göra vad du vill, du kan göra det själv och det är gratis. Populärkultur i ordets sanna bemärkelse. Det går inte att vara neutral. Antingen bestämmer du eller så gör någon annan det åt dig. Jag väljer att bestämma själv. Jag stoppar frysta ostskivor i några bankomater och låter dem smälta ihop med maskinerna. Kallar det en installation. Naturens hämnd på konsumtionssamhället. Snabbkultur och folket! Tyvärr har jag skurit ostskivorna lite för grovt så de passar inte i öppningarna. Bra. äntligen kan jag känna mig som en misslyckad konstnär. Jag kanske får en bostadsrätt på Söder om jag fortsötter så här.

Går in på NK fast besluten att brnna ner skiten. Det är betydligt bättre att bränna ner ett varuhus än att driva ett. Och det här är ett ovanligt äckligt varuhus. Vidriga små affärer, äckliga kärringar i päls med matchande hundar, snubbar med grovsulade seglarskor. Brinn, Babylon, brinn. Jag hinner knappt få upp tändaren innan jag drabbas av ett övermäktigt tvivel. Vem kommer att tjäna på detta? De som får höjda försäkringspremier? De som får höjd skatt? Eller de som kommer att göra feta kulor på brandrean. Det är kört. Min egen postmoderna enmansstorstadsgerilla faller på sin egen omöjlighet. Vad jag än gör kommer det på något sätt att drabba mig själv och dem jag representerar. Jag börjar springa mot utgången. Det luktar bajs överallt. Jag kan knappt andas. Jag måste ut i friska luften. På vägen ut snubblar jag över en Situation Stockholm-försäljare. Jag får lust att slå ner kräket. Sparka bort henne som man schasar iväg en juckande hund. Kan man inte få vara ifred någonstans. Låt mig vara. Jag skäms plötsligt över min impuls och börjar gråta istället. Förlåt. Tårarna rinner. När jag försöker krama försäljaren ryggar hon tillbaka. Hon ser rädd ut. Jag måste rädda situationen. Jag ger bort min kamera. Kvinnan ser förvirrad ut. Snälla ta den, det är det minsta jag kan göra. Du kan säkert få en hundring om du pantar den. Då slår det mig att jag behöver den själv. Jag rycker tillbaks kameran och börjar jogga i riktning mot Hötorget.

När jag närmar mig Konserthuset slås jag av hur tätt propagandan sitter. Det går inte längre att välja bort den, att fösta blicken vid något annat. Plötsligt händer något fruktansvärt. Jag upptäcker att alla bilder föreställer mig. Jag stirrar ner på mig själv från jättelika tavlor. Jag håller en badboll på en strand i Grekland. Jag inreder mitt hem med ikeamöbler. Jag använder lövtunna bindor. Jag är schizofren. Jag vet inte längre var jag slutar och var kampanjerna börjar. Jag kanske inte finns längre. Jag är inte längre mina behov eller ens mina ägodelar. Jag är reklam. Jag är mobiltelefoner, aktietips i Aftonbladet och hemmafruar som tvättar. Jag är en jingel på reklamradion. Jag är den information jag helt förlorat förmågan att filtrera. Det borde vara omöjligt att känna sig alienerad, eftersom det inte längre finns något JAG att vara alienerad från. Det borde vara omöjligt att må dåligt. Jag borde känna mig som de lyckliga barnen på väg till bollhavet på McDonalds. Det gör jag inte. Om jag ändå hade behållit bubbelfotbadet. På väg ner för rulltrappan förvandlas jag till en sossekvinna med mustasch. Jag känner mig dock inte ett dugg mer konkurrenskraftig. Bara sinnesjuk. Redo för hispan. Ett fall för psykakuten. äcklet, en kompakt våg av ångest sköljer över mig. Jag hasar tröstlöst gråtande in i ett tunnelbanetåg på väg söderut.

Tågets rytmiska vaggande får mig att falla in i en febrig dvala. Jag inser att kampen är över. Jag är ledsen Gudrun, men det blir ingen revolution. Det finns inte längre något JAG som kan göra revolution. Och vad vörre är, det finns inga DOM att göra revolution emot. Gränserna har lösts upp. Vi har alla förvandlats till kapitalister. Det går inte att spara pengar utan att de blir placerade på marknaden. Vi är alla delögare av produktionsmedlen. Schwein oder mensch? Valet är inte längre möjligt. Det är jag som är marknaden. Det är mig det är bra för när andra får sparken. Det är mig det är bra för när klyftorna ökar. Det är mig det är bra för när det är krig i Afrika. Jag är en pensionsfond, ett avsnitt av A-ekonomi och en börskrönika. Det är jag som är DOM. Du också. Det är kört. Ingenting att göra åt. Jag ställer mig upp och skriker åt mina medresenärer. Fattar ni inte? Det är över. Förstår ni inte vad DOM gör med era pengar medan ni sover? Jag möts av tomma stirrande blickar. Fattar ni ingenting? Ni tror att ni är smarta. Ni har sparat till pensionen, sparat till tandläkaren och placerat de pengar ni uppenbarligen inte hade användning för. Grattis. Ni äger numera försvinnande små andelar av marknaden. Ni har börjat suga ut er själva. Ni har anställt barn, avskedat anställda och tillverkat trampminor. Hur fan ska ni få stopp på eländet. Skjuta er själva?

Jag drömmer om revansch. Om att jag inte gett upp. Om att jag fortfarande bryr mig om allt du ställt till med. Jag smider planer medan du vältrar dig i en soffa tillsammans med Rigmor Robert. Hela din värld bygger på att jag vill ha dina ting, din materia. Men det ör slut med det nu. Jag tänker inte delta. Jag vill inte ha dina soffbord, dina kreditkort eller dina aktiesparfonder. Du ska inte tro att du kan sitta där och bläddra i Wallpaper, lyssna på Bob Hund och ansa ditt bockskägg medan jag sliter. Du kan inte längre tvinga mig att göra arbeten jag hatar för att få råd att köpa saker jag inte behöver. Du kanske tror att du är smart. Du tror att du kan komma undan. Men nästa gång du parkerar din Mercedes utanför ditt börsnoterade itföretag ska jag stå och vänta på dig. Smula sönder ditt nätverkssamhölle mitt framför ögonen på dig. Eller tvärtom. Det ör ingen idé att försöka smita. Ingen fallskärm i världen kan rädda dig nu.

Jag skulle också vilja vara liknöjd. Inte bry mig så mycket. Sluta tänka. Jag skulle vilja gå direkt till Brekten i Högdalens centrum och beställa in en stor stark och tycka att allt är rätt okej. Genomgå någon form av lobotomi. Stesolid, Robinson, Rohypnol, Ikea, Prozac, charter, Folkpartiet, hembränt, hasch, Bingolotto, heroin, Södermalmskyrkan, a-kassan, t-sprit, Kunskapslyftet. Alternativen är många. Jag beslutar mig för att ta livet av mig. Så fort vi kommer upp på Skanstullsbron tänker jag slänga mig i kanalen. Då händer något märkligt. Göran, Mona, Paolo och Camilla kliver in i vagnen. De ser att jag mår dåligt. Jag får lägga huvudet mellan Camillas bröst, medan Mona torkar mina tårar och baddar min febriga panna. Göran dunkar mig i ryggen och lovar att allting ska bli bra igen. Paolo jabbar i luften och svär att han inte bangar. De är lika uppriktiga och välvilligt inställda som ett gäng fyllon på nyårsafton. Hela min existens fylls av värme, tillförsikt och framtidstro. Jag inser att allt kommer att ordna sig. Allting kommer att bli bra, trots att livet just förvandlats till ett sista desperat raggningsförsök klockan fem i tre på Stadshotellet i Katrineholm.